• Hela gänget samlat. från vänster Veronica, Sergey, Arra, Benedict, Elena. Igor (med sin fru) Munken, jag, Dilaram, Wanja och sittandes Salavat.

    954349_577424135653369_713635432_n.jpg

    Mina vackra naglar
    DSC_0049.jpg

    Här sminkas jag

    DSC_0150.jpg

    På torget Krysnachek, innan våldsamheterna 2014 förstörde det mesta :(
    misc 229.jpg

    Jag, Arra och Lia (vid första mötet)
    IMG_00481.JPG

    Mitt hem, Djezerelo under några månader
    IMG_0001 3.JPG

    Mitt första inköp på Awah 
    DSC_0061.jpg

    Här är vi en del av gänget på väg in i en av bilarna som körde oss till inspelningarna.
    IMG_00052.JPG

    Och så här kunde det se ut inne i bilen
    IMG_00082.JPG

    Jag och Arra vid inspelningen i Kosacklägret
    IMG_00273.JPG

    och bild på kosakerna
    IMG_00841.JPG

    Favoritmenyn på Mafia (bland annat en meter lång pizza)
    12juli 103.jpg

    Mitt hår vid mötet av Juliette Binoche
    DSC_0042.jpg

    Och här säger jag och Benedikt skål efter att vi båda är bland de 12 bästa

    1289935_577423455653437_1774656843_n.jpg

  • Extra sensia del 1

    Vad finns med mitt äventyr i Ukraina?

    En insikt om att jag är ett himla bra medium. Jag har bekräftat min medialitet för mig själv, även för andra, men eftersom jag är självkritisk har det varit en av de viktigaste insikterna. Det jag har presterat hittills på dessa tre månader och 15 utmaningar är en historia för sig själv och jag har vunnit en seger över mitt ego. Inte bara det, jag har fått en kattkärlek som följde mig till Sverige (efter ett halvår på grund av alla sprutor och veterinärintyg) och många nya goda vänner. Jag har också mött min stresströskel, sett hur jag halvt gått med på saker som stridit mot mina principer som att "prata skit" om andra deltagare. Produktionen  vet precis vilka punkter de ska trycka på för att få engagemang och spänning i programmet och sedan har jag fått bekräftat att jag inte är någon skådespelare, att gråta på kommando är inte min grej och jag har ett annat sätt att se på livet som inte passar alla. Själv har jag skrattat åt min Swedish style, iskall även med ett gevär riktat mot mig för allt har en mening. Samt lite ironi och självinsikt är för mig starka överlevnadsprinciper.

    Dessutom har jag än en gång sett min positiva attityd där jag tror på livet, på möjligheter, att leta trauman, förbannelser, svart magi, bestialiska mordgåtor är inte det jag vill syssla med, denna tid av utmaning får fylla den biten för resten av mitt liv. Jag vill se liv, möjligheter och tro på att vi alla är en, att vi alla är lyckligare än Gud, jag vill tro på attraktionens lag, den positiva varianten och att vi alla skapar vårt eget liv.  Många lärdomar. Jag har öppnat upp mig för änglar, går ju inte att göra annat när jag hamnar i staden där ärkeängel Michael är i varje hörn och där andlighet andas med varje andetag, där en tro och fantastiska kyrkor skapar en harmoni och stärker ens inre tro.

    Många funderingar, vad har jag gett mig in på? Samtidigt fanns det inget annat val, och smickrande att jag är den första från Sverige som är med i denna tävling, för det är en tävling. Vem blir årets internationella medium? De ansvariga för Physic Challenge eller Extra Sensia har gått igenom ca 47 000 medium över hela världen, valt ut 120 som fått komma på audition och jag är en av dem. Jag blev till och med "castad", de bad mig komma och betalade allt för mig. Klart att jag skulle åka, dessutom när jag fick fråga var min omedelbara respons - wow.

    Efter några månader i "cirkusen" känns det som en overklig dröm. Denna tävling var 12:e säsongen, det är det mest sedda programmet efter X-factor med bara 2 % efter. "Alla" ser det, även de som inte tror på andlighet, men de flesta i Ukraina är väldigt öppna och det är en plats med mycket svart magi och tro på "onda ögat" där den positiva utvecklingen av andligheten inte kommit så långt utan mer fokus på det som sker omkring än vad som sker inom. Dessutom sänds programmet över Internet vilket gör att det inte bara är 53 miljoner som ser du utan några till i bland annat Ryssland (som också har sin egen version).

    I mars kom frågan, med hyss hyss och väntan, den 6:e juli kom och det var dags att dra iväg, somnade vid 02, och upp strax före 04 för att köra till Landvetter. Faktiskt ingen resfeber utan en inre förväntning på det som jag nog ser som mitt största äventyr på mycket länge. Byte av flyg i Frankfurt och jag fick gå fort mellan gaterna.

    Sedan två timmar innan jag landade i Kiev, min kontakt ifrån tv-teamet fann mig direkt och satte på mig en mick och sedan var det att gå ut genom dörrarna för att vinka till kameran och säga - Hej Kiev. Ja, ärligt så gjorde jag det tre gånger för att det skulle bli bra, jag gick för fort helt enkelt första gången och andra gången krånglade ljuset (något som jag skulle bli varse inte bara hände en gång). Jag blir intervjuad, vem är jag, var är jag ifrån, vad kommer jag att sakna mest hemifrån och så vidare. Jag känner att min engelska skulle kunna vara bättre och tampas med en huvudvärk vilket jag inte brukar ha.

    Efter den intervjun som var den sämsta jag gjort, helt fokuserad, vet inte om jag ska skylla på huvudvärk, värmeslag eller bara konstatera att jag var dålig, noll fokus, skulle samtala med en kvinna samtidigt som jag skulle prata med henne som tolkar. Hackig engelska och ja, så kan det bli, tacksam för min ålder och att jag kan skratta åt mig själv och inte skämmas allt för mycket. Fick kaffe av en trevlig kille ur staben och väntade in transfer till hotellet.

    Medan jag väntade mötte jag två kvinnor Arra och Lia från Indonesien. Vi fann varandra direkt, vi hade så kul medan vi pratade, vi skrattade, fotade och jag skulle med tiden lära mig att Arra är som en japan när det gäller kameran vilket vi retat henne för, en kväll tog det mig fyra timmar att gå igenom hennes bilder för att sortera ut vilka jag ville ha, fyra timmar på 2500 bilder. 
     
    Jag hade faktiskt ingen aning om var jag skulle bo, resan tog någon timme och det fanns hur mycket som helst att se på, vi åkte genom Kiev, en liten bit utanför och hamnade på ett trevligt hotell, Dzerelo, vi fick gå in bakvägen, mycket hysch hysch då reportrar är på hugget för detta program. God middag och nya bekantskaper som var trevliga även om vi ska tävla mot varandra och så var allt igång.

    Jag fick rum nr 20 på andra våningen, bredvid Benedikt, den tävlande ifrån Island (också den första och den enda från sitt land). Jag packade upp efter middagen, njöt av mitt fina stora rum med dubbelsäng och badkar på toaletten. Såg ett avsnitt av Morden i Midsummer för att varva ner och så släckte jag vid 01 för att sova. Men kände att något var galet i rummet. Så stod där en ande, en kvinna Katarina som berättade att hon hade hängt sig och jag började allvarligt fundera på om jag blivit helt knäpp, vände mig om, ville inte alls vara med, men tänkte logiskt trodde jag, satte mig upp i sängen och tittade ut över mitt rum som var helt kalt på väggarna och sa rakt ut – Och var fan hänger man sig i detta rum? Det var då hon berättade att hon hade hängt sig ut genom fönstret. Täcket över huvudet och somnade. Frukost kl. 08, träffade flera av de andra deltagarna, vi var ca 20 på vårt hotell. Efter frukost gick vi ut i det fina vädret, lärde känna varandra, kolla in varandras kortlekar och så.  Madam Arra skulle dra tre kort för mig, två var bra och det tredje... ”The Hanged Ghost”. Vi tyckte det var lite spoky och senare på dagen hade jag ett samtal med den hängda och hon fick gå vidare och mitt rum fick genast trevligare energi. Men flera av de andra hade bekymmer, några gick och sov hos andra då det var för mycket aktivitet. Fick senare bekräftat av produktionen att hotellet varit ett mentalsjukhus tidigare och att kvinna hade hängt sig ut genom mitt fönster vilket gav mig lite extra kredit.

    Söndagen 7 juli var en annorlunda dag, med väntan, funderingar och lära känna varandra och vi hade himla trevligt, vi som höll ihop var jag, Arra, Lia, Benedikt och Kascka. Senare kom Veronica och Van Doren in i gänget och Hosna. Vi satt på golvet och pratade emellan de som skulle in på tester. Sedan var det min tur att möta teamet för ett samtal som också visade sig innehålla en första test.

    Jag kom in i ett stort rum, det satt flera kvinnor på rad och så kamerakillar mitt i, och mitt emot var ett bort och en stol där jag skulle sätta mig. På bordet låg ett foto och först bad de mig berätta vem jag var och så kom frågan, de två kvinnorna på bilden, levde båda, vad hade de för band med varandra?

    Där satt jag, Tarotdrottningen från Sverige och skulle lägga kort vilket jag inte gjorde, det kändes lättare att bara läsa energin rakt upp och ner ifrån kortet. Jag sa att den yngre kvinnan var död, hon hade varit gift med den äldre kvinnas son som också var död. Att den äldre kvinnan nu bodde omväxlande hos sina två andra söner. Ingen respons, ett jaha typ. Sedan la de en ring framför mig, en guldring med bärnsten i och de ville veta vem som hade ägt ringen. Det är år sedan jag läste ting men det var ju bara att göra mitt bästa, utan kortlek. Jag sa att ringen gått i arv mellan två kvinnor, starka kvinnor och lite runt omkring dem. Sedan tog de ringen, pekade på en av producenterna och sa att jag skulle läsa henne, hur hon var och hur hon mådde och vad hon hade för familjeband. Det var då jag inom tackade gud att jag kan se och läsa auror för psychic reading har aldrig varit mitt intresse. Jag berättade, och sedan var det klart. Bara att gå ut ur rummet. Vi som varit inne pratade samman och ingen hade fått samma saker vilket gjorde att vi inte kunde jämföra vad vi sett.

    Sedan kom måndagen den 8 juli och första utmaningen. Vi skulle åka med buss från hotellet vid 08 på morgonen. Vi på vårt hotell, vi hade då ingen aning om hur många som skulle tävla, lastades in i två bussar och iväg bar det ut i ingenting. Lång resa och efter en timme stannade vi efter en korsning där vi blev stående i ca en timme och ingen visste något. Det var här jag fick min första fördom omkullkastad, ut klev munken från Mongoliet och ställde sig och rökte. Jag och en av de andra kvinnorna såg på varandra och trodde inte våra ögon.

    Sedan bar det vidare en bit, vi svängde av ifrån vägen och in på en åker och helt plötsligt fanns det en flygplansraka mitt i ingenting och längre fram avspärrningar. Det stod militärklädda män med k-pistar, en bom var nedfälld, taggtråd omkring och en massa militärtält. Fort skulle vi ut ur bussen och in i ett stort militärtält. Det var bråttom det förstod jag även om det skreks på ryska. Vi fick skriva på vem vi var, och lämna ifrån oss våra mobiler. Vi hörde en helikopter i luften och vi skulle in snabbt, så landade den och vi skulle ut lika fort på andra sidan. Där fanns två större öppna tält med en massa stolar. Vi skulle ta en plats. Det var ca 30 grader varmt, först hade vi inget vatten och så fick vi order att känna in vad som var på gång. Det var en stor plats mellan dessa tält där vi kunde samlas emellanåt. Längre bort var en till avspärrning och där bakom kunde man se en stor låda, typ en container men i trä och trådar (el) omkring. Jag började med att lägga kort, med min nya lek för att se vad som var på gång. De två första korten jag fick var 2 i Bägare som visar på en kärleksrelation och Påven som visar på kunskap och ceremonier. Jag tänkte direkt – aha en vigsel, men så tittade jag på lådan och tänkte att detta faktiskt var ett new age projekt, var skulle de få en präst att vara med på det? Jag fortsatte att lägga kort och fick upp kort om kärlek, jag gav upp och började känna in istället. Jag hörde musik – sweet Music – och kände kärlek, glädje, bus, började tänka på en cirkus, flygande akrobater flög inne i mitt huvud och massa blommor.

    Jag fick sedan som de andra gå in ensam i ett tält och prata med någon ur teamet med kameran i ansiktet och frågan vad jag kände in. Jag sa att det rörde sig om en man och en kvinna och att det fanns en tredje person som hade auktoritet som inte var med i själva handlingen men som var grunden till det hela. Att jag kände glädje och förväntan och funderade på om det hade med akrobater att göra.

    En stund senare blev jag intervjuad av programledaren Pascha (Paul). Vi stod alla i en klunga runt om honom och jag var först ut. Taina, min tolk sa att jag skulle se ut som jag älskade Pascha, lite svårt, visst han är trevlig men med lite diva attityd vilket jag kan förstå för han är så känd i Ukraina. Men att se ut som jag älskade och avgudade honom, någon måtta för det vara, så det kanske var min första utmaning i att vara kameravänlig (vilket jag inte var, många gånger har de skrikit åt mig - Ylva, emotions).  Fick frågan av honom vad jag trodde men det gäller ju att tänka sig för, jag hade 119 konkurrenter omkring mig, men samtidigt ville jag ju inte heller säga något som var helt fel ute, så jag valde "sweet Music". Jag pratade om musik och glädje och minen på en del var kul, de såg på mig med förakt som om jag vore dum i skallen, samma personer sa senare att det var ormar i lådan, eller tigrar. Han frågade också om jag var den som skulle vinna hela programmet, knasig fråga ansåg jag inför första utmaningen och har faktiskt inget minne av vad jag svarade, men jag har valt en cool attityd med lite uppkäftighet och kanske inte var så exalterad som de alltid ville. Men någonstans gäller det ju att vara sig själv, men lite mer ödmjuk är jag nog, det är nog min lustiga humor med ironi som framträdde.

    Värme, het sol, sökte skugga, fick vatten (wow) och var hungrig, flera andra var så irriterade, vi var några som fick gå åt sidan och äta, jag inkluderad fast jag inte bett om det, jag var bara kaffesugen. Ute på detta fält var det 120 olika individer som alla tycker att de är bäst (förhoppningsvis) på det andliga de gör. Olika personer, en del häxor i svarta slängkappor med pentagram dinglande, en del män med stavar, en del med kristaller, en munk och massa av olika nationaliteter. Jag från Sverige, Benedikt från Island, någon från Tyskland, några från USA, några från Indien, Syrien, Indonesien, Thailand och Afrika. Det var en färggrann samling även om de flesta var klädda i svart. ;) I värmen och spänningen var det flera som höll på att tuppa av och flera som gjorde det och vips så hade de i sitt tillstånd ett kamerateam som filmade krisen. :P

    En stund senare blev jag hämtad igen, då för att sätta mig i gräset och lägga en stjärna med min Prisma Tarotlek för händelsen vi hade som utmaning. Kändes knäppt och kul, udda att sitta där mitt på en åker och lägga kort och prata via tolk. För tolk har det varit i allt, från början tyckte jag att det var besvärlig, min tolk pratade tyst och stod åt ett helt annat håll än den jag skulle prata med, av vana brukar vi se på den som pratar men övning ger färdighet vilket gjorde att det blev en vana som fungerade. (de bilderna ser du i del 1 av första programmet)

    Timmarna gick, och vi var några som lärde känna varandra bättre, jag och Benedikt som jag ser som min andlige broder vi umgicks och pratade en del men inte om utmaningen, ingen av de jag umgicks med har under hela tiden innan pratat om det, inte förrän vi alla har varit klara och många gånger har vi varit alla på samma tema. Från 08 på morgonen till ca 18:00 på kvällen då tjöt det, ett stort larm och vi fick ställa upp oss för att gå in till området där lådan stod. Det var fyrkanter ritat i marken och på varje fyrkant låg ett papper och penna. De flyttade om oss hela tiden, antagligen för att det ska se bättre ut, enda andra orsaken är för att stressa en, för sådant händer hela tiden. En viss tid sägs, den ändras, vi kliver in i bussen och körs på ett ställe, får byta buss, till nästa eller så tillbaka i första bussen, vi körs runt till ett ställe som tar timmar för att sedan när vi ska hem ta en halvtimme.

    Vi fick 20 minuter på oss att skriva ner vad som fanns omkring lådan, vad skulle hända om 20 minuter. Jag kände in, la kort, tänkte logiskt, kunde det vara en tiger i en bur? Men orkade den verkligen med värmen, lådan var stängd +34, strålande sol, hmm... Vad sa min känsla? Jag skrev ner, något kommer flygande, akrobater, glädje, kärlek, gemenskap, något som fulländas, lycka. Ja en massa lösa ord om all den glädje som jag kände via lådan, korten använde jag då mest för kamerans skull, jag var ju faktiskt där som Tarottolkare, men efter att dragit vigselkort igen så gav jag upp. Förbannade mig sedan att jag varit så korkad, så logisk men ändå stolt att jag var i rätt fas.

    Helt plötsligt kom ett flygplan lågt i luften och flög över oss (kommer du ihåg vad jag skrev, något kommer flygande) och så steg det och kom ett varv till, då hoppade två personer ut (kan man väl se som akrobatik) en vitklädd och en svartklädd. Då svor jag ve och förbannelse att jag inte hade litat på mina kort utan tänkt logiskt. Jag fattade direkt, en vigsel. Yepp, så var det, de klev in bakom lådan som öppnades (ja, nu gick det inte så fort, däremellan så skulle det göras intervjuer med alla om vad vi sett, även de som sett tigrar och ormar, tar ju lite tid med 120 pers och fyra team). Sedan visade sig brudparet. alltså 2 i Bägare och Påven i ett nötskal. Jag var i tvivel, var jag bra eller sög jag, men jag sa inte tigrar, inget annat och var på rätt spår även om jag med min prestationsångest (som är aktiv hela resan har jag räknat ut) var kritisk till mig själv. Så fick vi veta, 30 personer skulle gå vidare av oss 120 ifrån denna utmaning. Jag hade inte en aning om mina anteckningar var godkända eller inte, jag visste att många andra hade skrivit andra saker men att också många skrivit liknande som mig. Första ropades upp, minns inte vem, tror det var Dilaram, en ryska som vunnit en liknande tävling i Ryssland, härlig kvinna, full av liv, springer omkring i Dior och alla modemärken, söt, sprallig, dansar och sjunger och hemma har jag vad jag kallar för min Dilaramdress (Dilaram är den som gråter mest i avsnitt 1 del 3, sitter bland annat i en trappa efter Juliette Binoche)

    Sedan ropades nästa upp, de ville ha en på varje sida om boxen, alltså varannan gång. Tredje var inte dansande fram så det blev omtagning, och Vera, som är chefen, kom fram och skrek, action, scream, jump, be happy. Vilket personen gjorde och jag tänkte, om jag ropas upp får jag försöka och så hörde jag mitt namn, jag var nummer fyra att vara utvald. Jag försökte verkligen att se lycklig, sprallig, tjoa och klappa händer, men jag var mest chockad. Märklig känsla av att vara en av de 30 av 120 som redan dagen innan fått visa vad de kan, och innan de ens kom dit. Men kul, fantastiskt att stå där, lyckan blev ju bara bättre, då vissa av mina nya vänner också ropades upp.

    Sedan filmades det mer efter det, vi var en grupp som blev filmad med piloten och ägaren till planet.

    Vi åkte väl hem vid 21, alltså 13 timmar av inspelning, vi fick mat då vi kom hem vid 23, och big surprise, nej, faktiskt inte, kyckling igen, då visste jag inte att i stort sett varje måltid skulle bestå av kyckling, något som min mage inte klarar av. Vi som bodde på vårt hotell var exalterade och lyckliga, vi hade klarat första utmaningen, jag stöp i säng.


    Tisdag, var vi lediga, Lia och Arra hade kommunicerat med Jayc Ryder som var från Australien men som nu bodde i Kiev och som kom trea i tävlingen  förra året. Vi for in med taxi för att träffa honom. Härligt möte, jag gillade Jayc från första stund, han hade inte haft någon som brytt sig det året han var med. Inga vänner bland de andra deltagarna och alla tävlande var inte lika tighta som vi hade blivit, han ville informera oss om praktiska saker och lära oss Kiev.  Först drack vi kaffe på Jam Café som ligger mitt på Kresthanyk som är huvudgatan, vi pratade alla, och sedan så gick vi på en ukrainsk restaurang och åt, där gick strömmen, vi åt så gott vi kunde och gick vidare. Vi åkte tunnelbana och Jayc köpte polletter till oss alla och visade hur det fungerade. In i rulltrappen som är 250 meter ner och tar 2.35 minuter att åka (vi har kollat och filmat den senare). När vi kommer av den stationen vi åkte till så känner jag att något är fel, går igenom min väska och min plånbok är borta. 

    Svetlana, Jaycs fästmö erbjöd sig att hon och jag kan åka tillbaka till restaurangen och kolla, för det var ju där som väskan tippat. Vi fick komma in i den stängda restaurangen och leta oss fram i mörkret och där fann hon min plånbok och då tändes ljuset, strömmen var tillbaka, det var då jag funderade om jag fick hjälp från ovan, men att stänga en hel restaurang för att jag tappar plånboken är lite väl avancerat. *L*

    Vi gick genom en park, ner genom staden, till marknaden, jag köpte en rysk docka, vidare förbi en staty där vi skulle klappa på två ställen för att få kärlek och pengar, upp till en kyrka, så vacker, vidare ner genom försäljare på gatan, in i en new age butik som hade hur mycket kristaller som helst, allt medan vi alla pratade i munnen på varandra. Vidare in till en chokladbutik och café och frossade. :) Till slut in i ett köpcenter och så taxi hem. En helt otrolig dag med massor av upplevelser.


    Onsdag 10 juli.
    Jag och Benedikt tar taxi (100 hrivans= 80 kr) till Awah (utalas ashan) och taxin väntar en timme medan vi shoppar loss. Här när vi är på väg in, Benedikt kör vår stora vagn. Jag gjorde mitt första inköp för ca 450 hrivnas (380 kr)


  • Fortsättning...

    Torsdag 11 juli
    Vi ska vara klara kl. 08, då går bussen. Vi samlas och skyfflas in, ingen tolk men vi som pratar engelska håller samman, ryssarna är mer avvaktande. Inte bara mot oss utan även mot varandra och det är då vi börjar upptäcka deras sinne för svart magi, de har en massa olika märkliga ritualer för sig.

    Vi åker buss ca 2 timmar (tog en halvtimme hem), in genom grindar och vi befann oss på kosackernas läger.Vi fick gå in i en byggnad, ta av oss ytterkläder, byta om de som har speciella ritualkläder (nästan alla "ryssar") och en del nationaldräkter som Arra och Lia. De låste även in sakerna och jag blev utan min mobil. Vi fick sitta ute några timmar utan att något hände, men vi pratade och fotade. Sedan fick vi gå vidare genom lägret medan kosackerna red mellan oss, coolt. 

    Vi hamnade på ett ställe där vi fick order att sitta ner och pyssla med våra "verktyg"  (jag och Arra samt vår tolk Taina) Så jag satt och blandade min lek, drog kort och pratade lite med Arra, vi fick äntligen vatten. Sedan ska det spelas in, nu så ska jag och Arra gå och möta två kvinnor i nationaldräkter och vi ska spå dem, det är omtagning efter omtagning, ljuset är fel, solen från fel håll, och där satt vi med varsin tolk och använde vårt tålamod. 

    Efter inspelningen och då är klockan sex på kvällen har ledningen fixat mat, vi fick soppa och ja, just det kyckling. En efter en plockas iväg på en egen utmaning och de får inte komma tillbaka, till slut var jag nästan ensam, är nog dagen jag mest kommer att minnas som en evig väntan på en bänk utan mobil och sällskap. Tur att jag kunde TM att roa mig med.  Det var många som flippade av väntan och ställde till scener. Jag valde att bara sitta på min bänk och filosofera. Ibland  kom någon från produktionen förbi, de sa Hi Ylva, how are you doing? Och jag svarade - Fine. Förstod sedan att det också var en test, hur var temperamentet på oss deltagare.

    Sedan är det min tur och då möter jag min värsta utmaning ;) innan så hade jag tänkt att de kan nog göra vad som helst, ta fram spindlar, ormar, tigrar och stänga in mig och så vidare, jag fixar det. De är kända för att verkligen ställa saker på sin spets, programmet är att du måste ha en andlig gåva. Du måste vara bra men sedan är resten en stor show. Jag anade inte vad som väntade, jag lotsades in i skogen, såg ljus ifrån inspelningsplatsen, hörde någon kräkas och flera skratta.

    Tyvärr får du inte se detta i programmet :( lite sur att det inte tog med det, jag hade själv så gärna velat se mitt fejs när jag blev medveten. Det blev det min tur, mina direktioner var att gå fram och över en ko som låg och halvsov. Orsaken till att dagen blev lång var att kon inte ville ligga ner ibland och så fick de ge henne lugnande för att fixa allt, är nog inte samma djurlagar som i USA även om jag måste säga att alla jag mött är otroligt snälla mot djur, mot alla gatuhundar och katter och hästar som de klappar och ger mat.

    Jag ska gå över kon och fram till en vagn där Pascha står. Det gick väl bra, på vagnen är det sex krukor, och Taina, tolken ska översätta det han säger, men hon pratar tyst, jag hör inte. Jag försöker att förstå en del av orden han säger på ryska och hans kroppsspråk, jag fattade att jag ska välja en av krukorna. Jag svarar och Taina ska tolka till honom från engelska och jag lägger in en fin hint, förlåt men jag uppfattade inte hela frågan, kan DU tala högre. Jag tror att hon ska förstå, men icke. Istället så säger Pascha att han inte har ställt frågan än, då kände jag mig korkad. Men föga anade jag, nu ansträngde jag mig för att höra vad Taina sa, jag ska välja den kruka som inte har en groda i sig, men i varje kruka är det mjölk, det är en ukrainsk sed att lägga grodor i mjölk, lever grodan är mjölken ok.

    Ok, no big deal, men då kommer det, när jag har valt kruka ska jag föra den mot min mun och dricka mjölken. Jag hoppades så att de skulle ta med detta när de klippte ihop, jag ville se minen på mig. Jag går in i chocktillstånd, jag ska dricka mjölken. Alla trodde att det är grodan jag var skeptisk mot, att det är äckligt, nu sa jag inte att jag hellre hade ätit grodan än dricka mjölken. Pascha bättrade på det när han såg min avsky med att peka på kon och säga att mjölken kom ifrån henne. Varvid jag utbrast, spontant och den gången med "emotions" I hate milk, I rather kiss the cow" Intressant att se reaktionen. Och ja, usch, jag ville bara gå därifrån, och jag tänker vad fan har jag gett mig in på, först Insider och nu detta, vad händer om jag väljer fel kruka i mitt desperata tillstånd av att bara vilja gå därifrån, jag vill inte dricka mjölk, hela jag är i kortslutning, jag vill inte kräkas i tv.

    Men, men, jag började, fanns ingen tid att tänka utan action var det som gällde och de hade sagt till mig tidigare, ha lite inlevelse, vifta med armarna, ja, de gillade mina naglar som jag fick på mig innan jag åkte, rosa men turkos och grönt för att matcha mina kläder.

    Jag vet att jag måste ha inlevelse för varje kruka och jag är ju direkt på så det är en utmaning i sig. Jag känner genast att kruka två är rätt, men börjar med ettan, hum, I feel some energy here, that must be a frog, number two, no energy, I think this is it, but number three, yeah, energy och så försöker jag att vifta med händerna och ha inlevelse. Number four, här stannar jag upp, något är fel, hum, a frog but almost a dead frog, number five, energy and also in number six. Jag känner igen ovanför kruka två i luften och säger, it's number two, detta har nu tagit mig ca 1 minut, och jag vet att det är för snabbt för dem. Vilket gör att jag får göra om det med instruktioner att inte vara så snabb och att ha lite mer emotions. Jag börjar om, denna gång kanske det tar 2 minuter och rätt knasigt med tanke på att de klipper ihop det till några sekunder.

    Pascha frågade om jag är säker, men eftersom de också sagt åt mig att försöka visa min nya lek så fort jag fick tillfälle, för jag valde ju att känna istället för att lägga kort för detta. Jag drar ett kort hur jag kommer att känna mig över resultatet när jag valt nr 2. Jag fick Kung i Bägare och sa att då är det lugnt, det är helt rätt. Jag ska föra krukan mot min mun, jag skakade, jag mådde redan illa, jag gjorde bilder, smaker, dofter av hur djävla äckligt det ska vara att få mjölk i munnen, jag hatar mjölk, äckligast av allt nästan man kan stoppa i munnen, jag äter hellre grodlår (vilket jag gjort, eller sniglar).

    Jag känner mjölken i munnen (för mig så smakar det som det luktar av lik) och jag mår illa, sippar lite och frågar - Is it enough? Pascha log och sa ja, okej, nu får jag lyfta av locket. Och ja, ingen groda, jag hade klarat testen. Jag fick se genom glasrutan på den andra från baksidan att de hade grodor i sig. Hur det gick med grodan i fyran, den hann dö, så de fick byta ut den. Jag skulle nu vidare till en intervju om hur det var och jag mådde illa, fick tuggummi och de hade rätt kul åt min reaktion. När jag var klar hämtade en av assistenterna mig, han frågade om jag vill ha kaffe sedan log han och blinkade med ögat och frågade - with milk? Blää, nej, inte med mjölk. Kul är att Benedikt var efter mig, han var stormförtjust, han talade högt, vitt och brett om hur mycket han älskar mjölk.

    Vi är hemma ett på natten och då väntar middag, och gissa, ja, se där du har mediala förmågor du med, det är kyckling. Nu får vi veta vilka 18 av oss som är kvar, så först 47 000, sedan 276, 120 och sedan 30 och nu är vi 18 och jag är fortfarande kvar :)


    Fredag 12 juli.
    Ledig dag, vi åt frukost, pratade och så suckar vi lite åt hur knepig frukosten är, typ pasta, kyckling, men även pannkaka och så te, jag fick be om kaffe. Missnöjet om maten börjar ta form och jag börjar ana nya sidor hos mig själv. Hur man, alltså även jag reagerar i en utmaning, en tävling, där det gäller att stå för sitt, inte ge av sig själv men ändå vara trevlig, jag börjar tänka strategiskt. 

    Vi åkte in till Kiev, vi kan ju metron nu, vi gick runt, kollade, upplevde och åt pizza och sushi på Mafia, vi njöt av livet, av det stora äventyret, vi lärde känna varandra och vi pratade om programmet och solen sken, det är varmt, ca +34.


    Lördag 13 juli
    Idag ryktades det om utmaning nr tre, efter den ska det vara 12 personer kvar. De tolv som är bäst internationellt i år, hade ju varit trevligt att vara en av dem, jag pendlar mellan hopp och förvirring. Jag tar plats utan att jag medvetet gör det, jag får förmåner, jag får höra hur stark medial jag är, bland annat har jag frågat om första mötet, där jag skulle läsa kort, ring och producenten och får höra att jag var klockren. Ena minuten är jag säker på att jag ska fixa detta och hur ska det då gå hemma, med ett fosterbarn och alla djuren, med jobb. I nästa stund tror jag att jag inte är så duktig och tvivlar, så börjar jag fundera vilka som kommer att fixa detta, Van Doren är stark, Veronica är stark, de är båda ifrån USA, inte troligt att de väljer båda. Van Doren är lite mer som mig, inte så stora utspel medan Veronica tar plats, Black Creole woman, stor, mörk, intensiv och väldigt högljudd (vilket är en del av hennes charm). Jag vet inte vad jag tycker, jag tror att jag tycker mer om Van Doren, men om hon blir kvar då får jag utmaning om det är så att jag är en av de 12. Medan jag tror att om Veronica är kvar har jag större chans med det baserat på att jag får lättast kontakt med Van Doren och tror att vi är lika. Ena stunden vill jag att de ska välja Veronica för att jag ska få det lättare och för att jag tycker om henne, det vill säga om jag fixar resten, och i nästa så vill jag lära känna Van Doren mer och jag vill ha riktig konkurrens (men Veronica är allt annat än svag och slutar på 5:e plats). Det är då jag inser min tankegång och att de har lyckats få mig att tänka strategi som jag inte gjort förr och jag gillar inte denna sidan hos mig själv.

    Det blir ingen utmaning, vi hänger runt, lägger kort, pratar och på kvällen är det några som tar fram vodka, jag avstår, jag går upp på mitt rum klockan 22. Jag tror inte att det gynnar ens position i tävlingen att dagen innan sista utmaningen supa sig full. Jag hade nog en poäng, en av dem blev ordentligt full och bakfull dagen efter. Varvid produktionen blir förbannade, den tävlande blir arg och hoppar av.


    Söndagen den 14 juli.
    Dagen för sista utmaningen, ikväll ska vi få veta. Kl.10 ska bussen gå från hotellet. Nu inser jag fast jag lagt ut så mycket bilder ifrån sminkningen på facebook att jag missat att berätta om makeupen. Inför varje inspelning så kommer flera makeup tjejer som fixar till oss, det gäller bara att vänta på sin tur, en del av mig gillar inte att få foundation och puder i ansiktet, och min hud har verkligen tagit stryk av detta.

    Men den andra delen tycker det är så mysigt att bli ompysslad, denna egna stund bland alla andra då fokus sätts på att göra mig fin, det är deras uppfattning i alla fall. Själv så har jag väl aldrig haft så mycket ögonbryn i hela mitt liv, och många gånger sett i spegeln och funderat var Ylva tog vägen (smitit in på toaletter för att ta bort lite ögonbryn för att känna igen mig själv). Sminkningen är inte exklusiv, det vill säga i ett rum med massa saker utan det sker på plats, den kan påbörjas i lobbyn på hotellet likaväl som i en buss eller ute på en plaststol och det gäller att inte vara petig, det är samma smink och läppstift rakt över som gäller, en del torkar av emellanåt och en del inte. Jag är inte petig tack och lov, däremot med mitt hår som de joxat med. De älskar flätor i Ukraina och jag trodde att jag var långhårig innan jag hamnade här, inser att det fattas en meter typ.

    Denna dag kör de oss på en gata nedanför Kreshantyk men det hade vi ingen aning om. Vi får vänta på ett café, första gången men inte sista och de bjuder på en kopp kaffe medan vi väntar, resten får vi betala själv. Vi gänget som håller ihop, jag, Arra, Benedikt, Lia, Van Doren vi sitter samman och pratar engelska och vid andra bord sitter ryssarna och ler medan de tecknar i luften och man kan som bara ana vad det betyder.

    Denna dag får jag extra tid, för de har fått för sig att de ska göra en mycket fin fläta av mitt hår som de ska sätta upp, resultatet blir att jag känner mig som en blandning av en rysk bondmora och en tysk gammal tant. Verkligen snyggt bakifrån men det är ju inte den sidan jag ska visa upp.

    Vi har som vanligt ingen aning om vad utmaningen handlar om. Jag hämtas, för så är det, innan varje utmaning får vi en egen stund med en som kallas intervjuare. Då ska jag snabbt berätta vad jag ser och så är det även nu, jag leds in i en buss en bit ifrån cafét, och jag får en sak att hålla i, jag ska berätta vad jag ser om en person. Även nu känns det inte som läge att dra fram kortleken, det går fortare och är enklare att blunda, tona in och börja prata. Jag pratar på och så säger hon ok, tack. Ingen respons utan jag fick senare veta att de kollar läget innan för att se vad vi var och en fokuserar på och bygger upp programmet efter det. Men Taina, översättaren, hon säger att hon är imponerad och lite rädd över vad jag kan se.  Hmm, okej, skönt det då.

    Vi väntar och väntar, som jag inte då hade en aning om är en av de vanligaste sakerna vi gör, det tar timmar, minst 16 timmar för varje inspelningsdag. De är petiga, de släpper inget, det är detaljer i det jag säger framför kameran, ett evigt tjat om emotions och så problem med hörsaken där jag ska höra tolken. Eller så slocknar en lampa, eller en kamera som är i fel vinkling. En efter en kallas iväg ifrån cafét, jag är, tror jag nummer 12 av dessa 18 som är kvar. Så är det min tur, jag hämtas av Taina, in på ett stort hotell som också är någon slags teater. Jag får veta att jag ska gå upp på en balkong, mitt emot kommer jag att se en stor skärm där jag kommer att se mig själv, under balkongen sitter personen och ser mig på skärmen och sedan när jag är klar så ska jag få se personen på skärmen. När jag ska gå in, utan kortlek, då talar de om för mig att jag får 5 minuter.  Jag får en smärre chock när jag ser mig själv på skärmen, denna rysk-tyska bondtant får mig ur fattning en kort stund. Men så fokuserar jag och börjar berätta, först är jag osäker, det har jag varit hela tiden på om det är en man eller en kvinna, det är stark, kraftfull ansvarstagande energi med prövningar i livet. Jag bestämmer mig att det är en kvinna, en kreativ kvinna som är offentlig och som bland annat när hon blir osäker bryter bröd för det gjorde hon när hon var liten och det var jobbigt. Jag visar (ja, det gäller ju att vifta med armarna) hur hon bryter och stoppar bitarna i munnen, men jag berättar så mycket mer, de ber mig fortsätta fast mina 5 minuter är över, och vad sa jag, ja, problemet är bara att när jag får se på skärmen vem det är så får jag en black out, jag blir så starstrucked som jag aldrig tidigare varit i livet.

    På skärmen ser jag Juliette Binoche. En av mina stora skådespelarfavoriter, filmen " Min brors flickvän " har jag väl sett femton gånger och då senast veckan innan jag åkte till Ukraina. För att inte tala om chocolate och flera till. Det känns som att det inte är sant, där nere sitter Juliette Binoche och ler åt mig på skärmen. Jag får gå ner och helt plötsligt står jag mitt emot henne, hon står framför mig livs levande. Jag är mållös och äntligen får de emotions för mina tårar rinner. Jag kramar inte om henne, jag håller distans för jag är star strucked så det smäller om det. Hon säger några vänliga ord om min tolkning, frågar lite mer, jag svarar och vad jag säger, ingen aning. Jag är helt blockad. Sedan får jag gå vidare till en intervju om vad jag sett och så. Jag gråter så sminket rinner, jag får näsdukar och jag torkar tårarna och jag gråter. Nu är det helt plötsligt för mycket emotions för nu kan de inte spela in så länge jag gråter. Sedan slussas jag ut till en buss där flera andra som är klara sitter.

    Jag är missnöjd, jag har inte kommenterat att hon är skådespelare, eller andra saker som jag tyckte var viktiga. Så kommer de en efter en av mina mottävlare och skryter om vilka bra tolkningar de gjort och hur de kramats med Juliette och stuckit till henne sina visitkort. Jag blir deppigare och deppigare, timmarna går och jag vill bara hem, övertygad om att nu åker jag ut. De flesta har kramat om henne och en av deltagarna skröt med om allt de hade gemensamt så hon visste att Juliette skulle be henne om en privat läggning. Jag blev bara deppigare och Benedikt tröstande mig lite skrattande och sa du vet ju vilken drama queen du är, så farligt är det inte och du har säkert gjort jättebra. Men nu visste vi alla att det är nu som de ska meddela vilka 12 som ska vara kvar och komma tillbaka för att ta en plats bland top 12. Lustigt att det helt plötsligt kan vara viktigt med en tävling. Att jag är så engagerad för att vara kvar, den känslan fanns inte innan.

    Jag hämtas, med flera andra, får gå in i lokalen igen och sätta mig, och en och en kallas in och jag funderar om de tänker välja ut oss nu. Men jag kan ju inte åka ut om det är vi som är där som inte ska vara med, för det är flera bra, så går en och en ut. Så hämtas jag igen av producenten som vill prata med mig enskilt. Det är då jag har insett att de som kallats in före mig har åkt ut.

    Okej... Men då kommer nästa överraskning. Juliette Binoche har bett dem fråga mig om jag kan ge henne en privat sittning. Snacka om att jag var helt chockad. Jag, lilla (nåja) Ylva från Sverige ska få träffa henne privat, exklusivt. Jag är omtumlad. Jag leds ut till hennes bil, sätts i baksätet med en kvinna som pratar franska och engelska. Jag sitter där och tittar ut på de andra deltagarna som är vid bussen, jag får gå ut en stund för gemensam fotografering och så in i bilen igen. De andra kramar henne och där sitter jag, på väg att få vara själv med henne. Sedan åker Juliette, chauffören, livvakt och assistent och jag till hotellet, Juliette kliver ut, tar sin egen väska och ber mig följa och jag smyger som en skugga bakom henne, vi kommer in i lobbyn, alla bugar och så åker hon och jag samt två assistenter upp på rummet. Hon går för att lägga in sin väska och de frågar hur mycket jag vill ha betalt. Jag svarar inget, det är en ära. Sedan kommer Juliette tillbaka och vi går ut på balkongen för att ta några bilder, sedan avlägsnar sig alla då hon bara vinkar ut dem. (är det inte typiskt att jag blundar på bilderna *suck*)

    Vi börjar småprata, hon frågar om min bakgrund och visar intresse för mig som person och vi kommer in på vad jag gillar, inklusive inte hennes svarta kläder och det tar mig ca 15 minuter att få henne att byta om från svart till grönt. Det är bra jobbat av en som fått smeknamnet "colornissan" på en kurs för att jag är så manisk om svarta kläder. Hon ber mig om en läggning och där sitter jag och lägger kort för henne, med min nya lek som jag precis fått och inte ens använt för att jag inte hunnit med. Det känns mäktigt, coolt, hon gillar min lek och har nu förhoppningsvis även sin egen. Vi varvar tolkning med prat, skratt, tårar i ögonen och hon är en helt underbar själ.  4 timmar senare får jag skjuts hem till mitt hotell av hennes chaufför och jag sitter där och funderar över hur livet kan bli. Jag kommer tillbaka, möts av en av projektledarna som säger att det finns middag till mig i matsalen. Jag kommer in i lobbyn möts av Benedikt och Arra som kramar om mig, de är så glada för min skull och de vill veta hur det var. Men många av de andra vänder mig ryggen, en del av dem (de ryska) hejar inte ens på mig. Jag äter och sedan säger projektledaren att vi ska samlas ute för vi ska få veta vilka som är top 12.

    Vi sitter, säkert nervösa alla ytterst på en stol. Hon börjar med männen och den första är Benedikt och jag blir så lycklig. Jag kramar om honom och så fortsätter det, man efter man, Igor, med sin svarta cape, sin stav och sina runor, Salavat som påminner mig om någon jag känner i sitt sätt att vara och som alltid surar, Iwan (wanja) som säkert är yngst och snyggast av karlarna och från Ukraina. Sergey som också går i sin svarta drakdress, och så munken. Sedan säger hon att då är det kvinnorna, vi börjar väl med Ylva för det är självklart. Jag kramas om av Benedikt och Arra och de andra gör ingen min. Sedan är det Arra, Veronica, Dilaram, Elina och Valentina.

    Vi splittras, Benedikt och jag går upp och firar, vi öppnar öl och vin och skålar och pratar till sent på natten. Nästa morgon ska jag upp tidigt, börja min resa hem för att sex dagar senare återvända till Ukraina då som en av den top 12 av bästa medium internationellt i år.


    Fortsättning del 2 -klicka här