• Dags för lite makeup
    20130822 10.34.15.jpg

    Melonståndet mitt i stan
    20130822 13.38.36.jpg

    Igors födelsedag
    DSC_0042.jpg

    Och den lilla svarta kattungen som förföljde mig
    DSC_0050.jpg

    Och här när han flyttade in till mig, och nu tre år senare är han större men fortfarande min Ukrainska kärlek <3
    DSC_0059.jpg

    Och så var det dags för smink igen
    DSC_0032.jpg

    Här sitter jag och väntar på att bli skjuten på
     2.JPG

    Det omtalade äpplet som var på mitt huvud när de sköt.

    Path 20130901 0023.jpg

    En dag åkte jag och Arra mc runt hela Kiev :)



  • Extra sensia del 4

    Måndagen den 19 augusti möter jag min ukrainska kärlek, den svarta lilla kattungen kommer springandes emot mig när vi sitter ute, de andra skrattar och säger att det där, det är Ylvas katt. Jag frågar Aloyna, ena producenten och vår tolk om vi får ta in katter på rummet och om jag kan få hjälp med vaccinationer och liknande, helt ok. Men jag avvaktar, han försvinner med sin mamma, en grå, smal, ung katthona och det är varmt ute. Idag är jag lycklig, jag har fått en sexliters dunk som jag kan hämta vatten i, märkligt hur värderingar kan ändras, hemma vore det en självklarhet, men här där vatten kostar och jag inte har pengar är det guld värt. Ja, de betalar boende och mat (d v s kyckling och soppa på vatten med olja och morötter i) men inget annat och hemma får jag ingen lön alls och få beställer tolkningar, de ska vänta tills jag är hemma igen, fast jag har mer tid här! Så vatten, wow, jag går till källan och känslan är mäktig när jag går hem med min dunk. Nu kan jag dricka kaffe utan att tänka mig för, och jag har tur, jag har fått två kaffepaket bakom ryggen på de andra, kanske en mutning för en prognos för 2014 för Ukraina som de ber mig göra för en tv-tidning. Jag pausar en stund i hängmattan och filosoferar till träden.


    Tisdag 20 Augusti, nu jädrar har de slagit på stort, de hämtar oss med en hyrd buss och vi ska få guidad tur runt hela Kiev, nåja, i alla fall vissa delar. De hämtar till och med upp en guide. Hon är skicklig, hon ska prata ukrainska och Alyona ska översätta åt oss som talar engelska, men guiden är tjurig, hon pratar engelska och bryr sig inte om vad Alyona säger och vi, ja, vi passar på att ställa frågor på engelska till henne, det slutar med att Alyona för översätta till ukrainska istället. Detta blir en av mina underbaraste dagar. Jag och Arra smyger runt tillsammans, hon fotar och jag tar in  allt, som att den äldsta kyrkan är byggd av en prins som gifte sig med en svensk prinsessa på 1100 talet. Vi går in i den nyaste kyrkan som är ca 10 år gammal men ser ut som flera hundra, det är vackert, mycket vackert. Så åker vi vidare, vi går förbi museum och så går vi igenom en lekpart, med olika soffor, och så vidare och äntligen får jag möta stålkvinnan. Den stora statyn som står vid floden Dnipre och står där för friheten ifrån nazisterna och andra världskriget. Jag hade ingen aning om att Ukraina var en av de avgörande rollerna i kriget, att 2 tredjedelar av staden förintades i kriget, att flera 10tusentals ukrainare dog under andra världskriget, men så var då Ukraina ryskt under den tiden. Jag är imponerad för att senare byta ut det till tårar då vi får se minnena ifrån Molodor, som jag heller inte hade någon aning om. 10 miljoner ukrainare dog, svalt ihjäl runt 1932-33 för att Bresnev som då styrde hela Ryssland, krävde så mycket spannmål att det inte blev något över och tog de något så avrättades de på plats. En mycket tragisk historia. En sak är klart, jag har fortfarande mixed emotions, för det är ju detta avsnitt jag åker ut, något som jag visste när jag kom hem men inte fick tala om. Jag älskar Ukraina, folket är underbara, platsen är en kulturell sagodröm. Jag hade så gärna velat uppleva mer, men det kan jag ju, däremot är jag så tacksam att jag åkte ut, allt har en mening, jag har bevisat för mig själv vad jag kan, och chockat en del som bara tror att jag kan Tarot. ;) 


    Onsdagen den 21 augusti är verkligen en upplevelse :P 

    Jag får ett mail med en bild ifrån tagningen med barnen i Dreamworld. De måste göra några omtagningar och jag måste se likadan ut, det gör jag, frånsett att jag har missat att jag har annat nagellack. Så jag får stå med händerna knutna så man inte kan se dem. De tycker att de är noga med detaljer, vänta till längre ner ;) Då har jag funnit deras ena miss. Ha.

    I alla fall så åker jag vid nio, får en kopp kaffe,  och sedan får jag sitta där snällt och vänta till klockan 14:00 då filmar de mig i ca 3 minuter, och den delen visas, jag säger att jag älskar barn, att jag har tre barn och så Sanna. Det var inte mer med det! Jag var hemma klockan 17:00. Det är hårt att vara tv-stjärna, från 09-17 för 3 minuter...


    Torsdagen den 22 Augusti.
    Idag ska vi spela in, vi åker in till Kiev, jag och Arra i bussen, ser du trådarna ifrån våra öron, under i stort sett varje resa till en utmaning så lyssnar vi på DevaLaya.

    De parkerar vid Krystnatik och så guidar de in oss på ett cafe som heter "Kaffe och te" , där sminkas vi.sedan så lotsas vi en och en ner till gatan där de har satt upp ett stånd med meloner.Detta är min bild medan jag står och väntar på min tur.

    Det är en känd skådespelare och jag får veta att uppgiften är att välja rätt melon av alla som inte har gift i sig och så svara på de frågor han har för sin egen del.

    Jag erkänner att jag missade, ja melonen, och det värsta är inte det, det värsta är att om du ser på bilden så ser du att jag håller handen på andra melonen på första raden till vänster. När jag ska gå in för uppgiften stoppar en av producenterna mig, och säger att det är så mycket folk och det är live så även om de vet att jag är en av de bästa så kan de inte riskera att jag väljer fel melon, så de säger åt mig att ta den andra till vänster på övre raden. Och jag blir ilsk, ja, förutom att gråta så har jag också lärt mig en del ryska ord som inte lämpar sig i tryck. Jag vägrar, jag ska minsann välja själv, och de talar helt enkelt om för mig att det är en order. Det blir min tur, min hjärna snurrar, den snurrar runt och jag får panik, jag vill inte vara med längre, ja, jag blir så arg så jag tänker, de får som de vill och sedan packar jag ihop. Naturligtvis är det fel melon, då kommer nästa surprise, killen som har lag "fel" blir avskedad och de fjäskar livet ur sig hela dagen, jag får glass och bakelse om vart annat, de beklagar och har sig. I efterhand tänker jag, fy fan vad bra de är på att manipulera. :( Jag vet när de klippte ihop att det skulle se fiasko ut, för då hade de bestämt sig att få ut mig. Att skådespelaren sedan frågade mig vilket stjärntecken han är och jag säger, hmm, du har en starkt skorpionenergi men jag säger att du är lejon, han blir imponerad, han är lejon med acc i Skorpionen. Han frågar sedan om några stjärnplattor i marken, två stycken, det står två namn (på ryska) vem är vad? Jag säger att den närmaste är en man som lyckats inom musik och att den andra är en kvinna som lyckats inom sport och han är ännu mer imponerade (det är jag med *L*) men men... Det hade ju sett ut om de hade tagit med det ;) Det är en lång dag, jag får t o m gå och säga om några meningar, och så de kan zooma in på min fot med tatueringen som om det skulle ha någon betydelse när de ändå skulle ha ut mig!


    Fredag 23 augusti
    En dag vid sjön och på kvällen ser jag "We are the Millers" och jag längtar hem, jag gråter och gråter och är så kluven, jag trivs, jag verkligen  tycker att det är spännande med hela resan och jag "älskar" Arra, vi har så många trevliga stunder men hemma är det augusti. Det är sensommar, min bästa period någonsin och jag gör mig bilder av mitt hem och trädgården, hästarna och hundarna och hur vi i familjen ofta sitter ute och spelar spel och ja, tårarna är många. Men det finns en som tröstar mig, han heter Rushki, den svarta kattungen, jag stod i mitt fönster och ser en ung flicka ta upp honom och kasta honom i luften och då rusade jag ut och svor på ryska, ropade kisse och han kom, så bar jag bara in honom och så var han min. Han ligger bredvid mig i sängen och ja, han lär nog fundera vad livet går ut på. Svaret inser jag närmaste dagarna är mat.


    Lördag 24 Augusti och Söndag 25 augusti är dagar då inte så mycket händer, vi badar, shoppar och så förståss gör vi krystnatik på lördag kväll. Sedan har jag listat ut att det är här mitt numera dåliga immunförsvar tar fart, brist på vanlig kost, stress och så vidare gör att jag drar på mig min första förkylning, men de har ett undermedel, jag får påsar som jag ska hälla i hett vatten och dricka och varningen är att man blir trött, ja, ja men, slocknar och förkylningen minskar, eller så tar den helt enkelt paus.


    Måndag 26 augusti drar vi in till Kiev, jag och Arra och Veronica, den sistnämnda har räknat ut att Benedikt ska träffa Jayc, så hon gör en strategi vilket inte gör Benedikt glad då vi alla hamnar på samma fik som dem, jag och Arra vi förstår spelet och avvaktar. Men vi får en god måltid på McDonken och det kan vara värt allt, för min kost är rena misären, då jag inte äter kyckling.


  • Fortsättning...

    Tisdag den 27 augusti hamnar vi på ett ställe och där sitter vi och bara funderar över livet över en kopp kaffe, vi får inte äta lunch till en början för den som äger stället vill gärna ha reklam men tv-bolaget får inte ge oss sin mat utan det ska köpas där, och det går ju inte för då kan vi ju få någon lyx och meningen är ju att vi ska stressas hela tiden för att klara av att göra readings i våra mest sämsta stunder.

    Till slut får vi kall soppa... Det är på detta ställe Elina tar de fina bilderna på mig målandes aura medan jag väntar (de finns på prismation). För nu ska jag få måla en aura i programmet, och det känns så kul.

    Det avsnittet var nr 6 då jag inte ens var med.
    En besvärlig tagning, inne på en möbelaffär men möbler som låg i 50.000 krs klassen. Vi fick knapp röra oss, hon som vi skulle tolka för var helt inne i sin rädsla och pratade och pratade och tvteamet var stressat och jag fick några minuter att måla och prata, egentligen tacksam att det inte sändes för en snabb auramålning är ju inte direkt konst :P även om budskapet var rätt. Jag fick så mycket beröm för min reading som då inte alls sändes.


    Onsdag 28 augusti. 
    Ingvar Le Raven fyller 66 år, och vi samlas ute, inget tv-bolag som kommer för att gratta honom, jag skickade dem ett sms och frågade om de kunde skicka någon tolkare så vi kunde prata samman, tog en halvtimme under tiden så löste vi det med sång och teckenspråk.


    Torsdagen den 29 augusti var jag helt utslagen och sov hela dagen.


    Fredagen den 30 augusti var en dag då vi shoppade, åt och badade.


    Lördagen den 31 augusti så bär det iväg igen för inspelning, men jag tillhör sista teamet och Alyona lovar att jag får stanna kvar så länge som möjligt och vila med Rushki. Vi åker vid 15:00. Jag, Veronica och Sergey. De som inte pratar samma språk är så knasiga i bussen, Sergey sitter och skjuter mot Veronica och hon skrattar och jag fattar nada. Så är vi framme, inne på ett militärområde. Jag har inte fått lunch och inte middag, Alyona far iväg och köper sushi åt mig och Veronica som inte heller hade fått mat och alla är chockade, något sådant har aldrig hänt förr. Tiden går, det är kväll, jag fryser, jag sitter på en stol under en tältduk, invirad i en filt och huttrar. Dilaram ska vara snäll och göra kaffe åt mig, hon som bara dricker te tar tre matskedar snabbkaffe i en kopp, det var nästan så skeden kunde stå, och när hon inte såg på så hällde jag ut det så mycket värme av kaffe blev det inte heller.

    Vid 22 tiden på kvällen var det bara jag och Sergey kvar, han spelade sånger för mig som han har spelat in, romantiska låtar på ryska, som faktiskt var riktigt okej inte bara för att situationen var som den var. Under tiden jag sitter och väntar så hör jag emellanåt hur det skjuts ett skott i en byggnad, jag hör hur folk skriker och svär men i övrigt så är allt tyst. Alla vill hem så fort som möjligt så bajamajorna har de hämtat, jag får gå med en ficklampa in i buskar när jag är kissnödig och sedan skynda mig tillbaka under filten. Så är det min tur, jag hämtas av tolken och leds in byggnaden, där står tv-teamet, det finns en bil, typ Range Rover och på den ligger automatvapen. Polisen i serien står bredvid, jag får en öronsnäcka och ska gå fram till honom vid bilen. Jag får instruktioner, han översätts, han säger att jag ska välja en av vapnen, det är fem stycken och en av dem är skarpladdad och de andra med tomma skott. Han frågar lite allmänna frågor om min medverkan i programmet, jag ser på gevären och tänker, det ska skjutas, det är det som jag hört, och säkert mot mig, hmm, han är polis, jag litar på honom, om jag ska dö, så i och för sig i en "rysk" tvsåpa kan ju vara ballt, men... Jag känner att det är vapen nr 1 som är skarpladdat så jag väljer nr 2. Fast att utmaningen är att välja det som är laddat. Han frågar om jag är säker och jag svarar ja. Så frågar han vad som nu ska hända och jag svarar att jag hoppas att jag ska få skjuta med geväret men antagligen inte (vi skjuter ju luftpistol och gevär här hemma på sommaren och förr i tiden så gick jag på skytteklubb så jag tycker det är kul). Han säger nej, tar fram ett äpple och frågar mig vad som nu ska hända och det har inte med medialitet att gör, utan rent logisk så kopplar jag äpplet och väggen bakom mig så jag svarar, jag ska ta äpplet, gå bort mot väggen och du ska skjuta det. Då hör jag i snäckan, nej, nej Ylva, det är för tidigt. Nu är det ju så att de dubbar så ukrainarna och ryssarna hör ju ändå inte vad jag säger, så jag begriper att de tänker klippa den scenen eller lägga på andra meningar. Så jag säger igen, ingen aning. Då ger han mig äpplet och säger att jag ska bort mot väggen. Jag tar äpplet, går bort mot väggen, är beredd att sätta det på mitt huvud men först så får jag en hjälm och sedan lägger jag äpplet ovanpå. Så står jag där, helt still, och bara väntar, inte ens en min, inte ens när han skjuter, för jag har förstått deras spel, det ska knäckas till sista cell är nedbruten och nix, been there, done that. Jag har stått med äpplen på huvudet förr. Det smäller och äpplet är helt, när jag ska ta ner det och gå mot kameran så hör jag i örat, Ylva, kan du ta en tugga av äpplet, och jag begriper, show. Så jag tar en tugga, och jag gillar inte äpplen men detta är gott, så jag äter helt enkelt upp det när jag går ut ur utmaningen mot kameran. Bilden visar av det som blev kvar.

    När jag kommer till platsen där några av de andra väntar så råder katastrofområden, det visar sig att en av kvinnorna har fått psykhjälp, en har fått ett utbrott och vägrat övningen med meningen att hon är minsann förlovad med en officer i de amerikanska staterna och de skulle bara våga rikta ett vapen emot henne. Två kvinnor gråter, 4 män är nedbrutna. Och jag fattar nada, de är skräckslagna och jag inser att jag reagerar nog inte som de förväntat sig, igen, för det är lite av en sport att se var i hela fridens namn jag ska bryta ihop.

    Vid två på natten går bussen hem till hotellet. Denna utmaningen visas i femte programmet och naturligtvis är jag bortklippt. :( Känns lite pest att en del utmaningar får jag aldrig se, jag hade velat se denna scen likaväl som grodscenen men de finns tydliga i mitt huvud.


    Söndag 1 September.
    Jag och Arra drar in till Kiev. Det är en vanlig söndag mitt i stan.


    Tyvärr är alla bilder efter den 1 september borta. Men detta var delar av min tid, sista dagen var det 4 utslagningar som vi spelade in på en gång. Jag blev ut som nr 11 och fick höra att jag var för obekväm samtidigt som det ryktades om vem som skulle vinna. Det finns alltid en sida och en kuliss ;) Jag fick frågan hur det kändes när jag åkte ut. Jag svarade "mixed emotions" för jag längtade hem till barn och djur. Men samtidigt så var Kiev en del av mitt liv tillsammans med alla de underbara vänner som jag lärt känna och fortfarande har kontakt med.  Men efter jag åkt ut och var på väg in i bilen då kom min dramatiska sida fram, när jag insåg att jag inte kunde ta hem Rushki då Ukraina inte är med i EU. Jag bröt ihop och grät och produktionen såg förvånad ut, varför visade jag inte dessa känslor innan? Helt enkelt för att ni inte fann min triggerpunkt var mitt svar. Jag åkte hem i början på oktober, i april kom Rushki hem och jag kommer att för evigt vara tacksam till hon i produktionen som tog hand om honom, såg till att han fick alla sprutor och pass. När han skulle hem, var det inbördeskrig i Ukraina och stora delar av den stad jag älskar var trasig och Rushki fraktades hem via en sjukambulans för djur. 

    Åren har gått, när jag läst igen denna text har det gått 5 år. Detta har varit mitt livs största äventyr, något som påverkar mig än idag, och inte bara mig, utan de flesta av oss delar ofta minnen. Jag ser fram emot att få möta mina vänner igen och jag önskar så att jag någon gång framöver kommer tillbaka till Kiev.

    Programmet visas än i repris, det hade ca 53 miljoner tittare, var kändis på staden och dessutom såg mer miljoner ryssar programmet. Jag ångrar inte en sekund och skulle säkert göra det igen om det skulle passa in i mitt liv.

    Den största lärdomen är att jag blev 11 bästa mediet internationellt 2013 och att jag vet hur jäkla bra jag är, jag har tillit till min medialitet och vill hellre vägleda än att kasta mig in i svartmagiska, brutala mord. Livet är magiskt, så magiskt som vi gör det och dessa månader i mitt liv de toppar magiska upplevelser.


    Vill du ha underhållning, alla delarna ligger ute på en av mina sidor, det är på ryska och ukrainska och ingen text, men jag lovar att det är underhållning, jag är med i de fyra första avsnitten. Klicka här för att se dem