Ylva

Location:

Location: Sidans ägare
Zipcode:
Country:

Latest Followers:

Recently Rated:

Stats

Blogs: 314
Texter: 3
events: 12
audio tracks: 23
images: 79
PDF: 1
videos: 17

Senaste äventyret

user image 2020-01-11
By: Ylva
Posted in: default
Senaste äventyret

Ja jösses vilket äventyr jag har varit på! Äntligen kontakt med försäkringsbolaget efter ett mail där jag uttryckte hur förbannad, irriterad, frustrerad jag var. Äntligen fick jag lämna tillbaka hyrbilen efter fyra veckor!!! Jag gjorde några tolkningar på onsdag, sedan sov jag en timme, för att kliva in i bilen och dra mot Chalon sur Sainon eller nåt sånt. Ställde in gps:en i bilen. Första stoppet för att tanka var även det ett äventyr, första gången jag skulle tanka hyrbilen, ställer mig för diesel, öppnar tanklucka och där finns inget tanklock, men det var stäng ner. Vad fan! Men killen på macken kommer ut fast hans galler var nere medan jag försöker med några spanska ord och kroppsspråk visa att det finns inget tanklock. Jaha, det ska inte vara nåt, det är bara att köra ner den direkt! Hm. 

En bit till, så är det en liten olycka, jag bromsar in, stannar och då stannar även den moderna bilen som gör så när man står still. Sedan börjar gps:en att söka runt, men så är den tillbaka på rätt väg, jag kör på. Stannar och vilar 45 minuter strax efter tre då jag kände att jag började bli trött, sedan slår jag på Simple Red på mobilens spotify och kör på fram till efter sex.  Stannar i början av Frankrike för att få en kopp kaffe och en croissant. Tillbaka in i bilen och fortsätter färden uppåt, ser skyltar med Lyon, vilket är lite kul eftersom jag skrivit på Facebook att jag är på väg dit, för jag vet att det var i närheten och kunde (kan) inte stava till orten dit jag skulle.

Helt plötsligt är jag i Lyon. I morgonrusningstrafik. 3 och 4 filer, massor av bilar, massor av långtradare, jag får märkligt nog inte panik, mer stressad över att jag är i Lyon, men så får jag åka runt och runt, synd att inte google maps tar upp den rundturen. Så är jag framme! Vid en träningslokal. Helt paff, då börjar jag kolla in gps:en som visar att jag inte är där jag ville vara, den har ställt om sig. aha, typo 17 mil till *suck* Nåja, jag är mäkta stolt över den landsortsbo jag är att jag klarade av morgonrusningen i Lyon, shit vilket lyft för självförtroendet.

Kommer fram till biluthyrningsfirman, då börjar diskussionerna om hur mycket pengar de ska ha, det finns en liten skada på ena dörren (bara det ett äventyr i sig). När jag hämtade bilen,så även om hon inte förstod ett ord engelska och ville inte alls se på min google translate så verkade hon fatta "insurence", Qui! Hon tog mitt kort, drog det, jag var i chocktillstånd efter bilens ras, antog att allt var klart. Men icke. 7800:- skulle hon ha, eller mer för det var 780 euro. Pratade med försäkringsbolaget, och nu var det en av de där killarna igen, de som slår rekord i att vara arroganta. Jag skulle vara tacksam att det inte var mer, för ett skrap kunde kosta 10 ggr mer!!! 

Lustigt är att jag har vänner som inte alls låtsas se en del av mina utmaningar, finns inte ett ord eller frågan om hur det går, kan de hjälpa till med något. Ett bra sätt att sortera vill jag lova. Medan ett par som är mina kunder ringde upp mig, frågade om de kunde hjälpa mig med pengarna. Fatta? Helt otroligt, jag grät som rackarn när jag lagt på luren. Evigt tacksam. Men jag vet sedan tidigare att de är snälla, bryr sig om sina medmänniskor men ändå, stort. 

Så kom taxin, typ 45 minuter till verkstaden där min bil stod. De hade lunchstängt och flyttbilen hade inte hunnit förbi för att hämta mina saker. Fy fan vad jag grät, låg över motorhuven helt förkrossad. Där stod min älskade bil, den såg ut som att jag bara kunde sätta in nyckeln, starta och dra iväg, men så var det ju inte, den ska skrotas. Så kom flyttbilen, vi tömde min bil, han var så fantastisk att han ordnade så det fanns plats för mig och jag fick åka med hem. I det, är det inte otroligt, att jag får svar av försäkringsbolaget så jag åker hela vägen just den dagen då flyttbilen ska förbi. Om inte annat har bilen gått sönder för att jag skulle få denna kontakt, som jag inser är värdefull.

Vi stannade en bit på vägen i Orange, sov några timmar, lite maktlöst  att inte kunna hjälpa till att köra men men, nu har jag bott på Hotell i Orange, och ätit den saftigaste (läs inte blodig vilket den var) rumpstek i hela mitt liv. Sedan trevlig resa hem, i alla fall för min del, för jag har som vanligt bara pratat på. Sedan händer nästa fantastiska sak, sedan jag hämtat mig från chocken att den enda väg som en lastbil kommer upp till mig är typ rakt upp,det skulle behövas en lägre växel än ettan. Men när allt är urlastat, jag bär in den sista kartongen då blir himlen svart, en regnbåge kommer fram och det börjar störtregna. Nu har jag bestämt att med dessa fantastiska händelser har utmaningarna vänt till ren lycka.

Jag stöp i säng i går, somnade mitt i ett sms, helt utslagen. I morse bryggde jag kaffe i min plåtkanna, sedan packade jag upp datorn. Dagen har varvats med att försöka få ordning på saker med datorn med att fixa min säng, fixa alla sovrum, putsa alla fönster på nedervåningen samt vara orolig i tfn, för det skulle komma några och se på saker jag har på Blocket, hundarna blev instängda på mitt kontor, dörren gick i baklås. Men fyra timmar senare var det fixat och hundarna var glada och jag helt slut. 380 mil hem. Det är så mycket som känns som när jag drog till Ukarina, då 480 mil hem, känns ju inte så när jag flyger, men eftersom jag nu bilat 380 mil hit sedan 150 igen så vet jag avståndet.

I morse blev det vardag här på en lördag, det ringde på porttelefonen, hela huset är inringat med porttelefon, jag får svara i luren och sedan öppna porten. Där stod det tre trevliga kvinnor som försökte förklara på spanska och engelska, ja ja män, de var från Jehovas. Vardag alltså.

Jag har typ 4 lådor kvar att packa upp, men de tar jag allt eftersom nu, i morgon ska jag fortsätta med mina tolkningar, vädret ska vara fint, en stund vid poolen (inte i) med några tolkningar i solskenet lär väl få mig att vara lycklig och tacksam.

Nu kanske jag borde ta mig en kvällsmacka, för mat de senaste dagarna förutom rumpsteken har inte varit en del av mina dagar. Men jag vill säga att trots att jag gråtit, känt mig maktlös, övergiven (av försäkringsbolaget) har jag haft tillit, vilket visade sig vara rätt, jag har fått se vilka vänner jag har, vilka fantastiska medmänniskor som finns, fått nya kontakter, synkroniseringar och landat. 9 dagar kvar till första kursen, det finns tre platser kvar om du inser att det vore nåt för dig ;). 

Nästa blogg blir förhoppningsvis inte om något äventyr utom om ja, det kan vara vad som helst. Men anar att det blir en YouTube film först (har redan spelat in med datorn), för nu kan jag ta tag i min planering, typ en månad senare. Men allt har en mening.